I lördags tuggade jag i Bro, soft. Min telefon var trött på att bli behandlat som den blivit och tog steget mot en bättre värld, mobilhimlen. Handlöst kastade han sig ur min ficka och ner på balkongen under, där han gick i två delar och kastade sitt hjärta (batteriet) enda ner till botten. I förtvivlan såg jag honom sjunka djupare och djupar ner i det iskalla havet av nyfallen pudersnö. Det såg kallt ut. Han såg rädd och ensam ut. Efter mycket om och men hämtade jag kvarlevorna av det som under ett års tid (lite drygt) varit min allra trognaste. Inte en dag har gått utan att vi sett på varandra och förstått att vi hör ihop, det var han och jag. Med detta vill jag bara tacka dig Mobilen, för dom stunder du funnits där och hjälpt mig när jag verkligen behövt. Vill också passa på att be om ursäkt för att jag inte gav dig all den kärlek och omsorg som du behövde för att orka. Hade jag kunnat skulle jag göra allt ogjort. Hoppas du har det bra där du är nu, i mobilhimlen, och hälsa dom andra 6 mobilerna jag haft i ägo som mött samma dystra öde du gjorde. Jag saknar er allihop. Tack.