Just precis nu skulle jag vilja påstå att jag är en rätt lycklig prick. Jag är iallafall långt ifrån ledsen och det är väl lite samma sak? Jag tänkte att "fan va bra det skulle vara om jag fick vara så här glad alltid", lite leva-lycklig-i-alla-sina-dar-feeling. Men det går ju inte. Det finns inget som heter evig lycka. Nu menar jag inte att sitta här och vara deprimerad och pessimistisk utan bara realistisk. Om man alltid är lycklig, är man aldrig lycklig. Så måste det ju bli. Om man lever ett problemfritt liv så måste det i sin om tid bli ett problem. Att alltid vara lycklig måste betyda att man aldrig känner sig lycklig. Det är lite som julafton, om alla skulle få presenter varje dag, det skulle alltid vara snö, Kalle-Anka skulle visas varje dag, julgranen skulle bli lika standard som vilken random krukväxt som helst och tomten skulle vara en av alla andra du möter på bussen då skulle ju inte julafton vara något speciellt alls (förutom om man faktiskt tror att Jesus Kristus föddes då och vill fira han lite på födelsedagen). Man skulle kanske inte ens bry sig om 24 december.
Därför tycker jag man ska sluta deffinera ett lyckligt slut med att man lever lyckligt i alla sina dar. Vi ändrar till att man lever på ett sätt som kan göra en lycklig och inser att livet alltid kommer att ha sina motgångar, som man i sin tur kan ta lärdom av och kommer att göra vare sig man vill det eller inte.