"Mamma, har jag bränt mig på magen? Det kliar typ"
Så där såg man ut efter fyra dagar i Turkiet. Nu är jag typ lika vit som bakgrunden jag skriver på. Jag vill inte att det ska vara så, jag är inte riktigt nöjd med det.
Tanken med den här eftermiddagen var att jag skulle satsa på min framtid på det enklaste sättet en människa kan göra, jag skulle plugga. Gjorde jag det? Nej. Istället har jag slösat tid på att intervall-sova mellan alla underbara svenska filmer som visas på SF-kanalen (en kanal med enbart svenska filmer, hur ska man kunna motstå något sådant?). Har hittils hunnit beta av både Kocken, Peter och Petra och nu Lejontämjaren som förövrigt verkar ganska hemsk. Något som slagit mig under filmens gång är hur många filmer det faktiskt finns om barn vars föräldrar skiljer sig och det uppstår problem. Jag tror att det finns familjer där föräldrarna skiljer sig och barnen blir lyckliga också. Det kan ju inte alltid vara samma koncept, även om det verkar vara ett vinnande sådant. Jag till exempel har aldrig riktigt lidit av mina föräldrars skiljsmässa, jag har inget minnet av att dom har levt tillsammans och det är jag glad över. Bara tanken av att se min far sitta och släppa sig vid matbordet i takt till att mamma höjer volymen på TV:n för att få höra vad dom säger på "halv åtta hos mig"  (eftersom att det är evolutionens mest genomtänkta program och man bara måste se det även om ens geni till dotter försöker berätta att man fått mvg på matteprovet) är skrämmande och något jag gärna avstår. Nej, mina föräldrar har haft sina ståndpunkter tillsammans och det var år 1993 när dom klämde ut ett troll på 4.5 panner som dom valde att kalla Johanna och så har vi år 1992 då dom klämde ut en jätte med blondt fjun som numera går under namnet Oscar.
Shit vilken bibel jag skrev, hoppas någon som läste fick något utav det iaf.