Är det inte helt fantastiskt roligt att vakna på morgonen och bara önska att takhöjden sjunkit en hästlängd under natten så att man hade kunnat få ge sig själv lite fysisk smärta (utan några större ansträgningar) i samband med att man reser sig upp ur sängen? Jo, det är en fantastisk känsla. Rise and shine.
Det är framför allt precis den känslan jag kände imorse när jag vaknade och tittade frågande på mig själv i spegeln och bah: varför johanna, varför låg du vaken hela natten och tittade på Kalle Blomkvist? Svaret är iofs lätt. Det är ju ett av Astrid Lindgrens mest genomtänkta verk, men ändå. Nu är jag ju trött istället. Aja.
Eftersom att jag har världens mest halloween-kåta vän så verkar det som att jag ska vara följeslagare till Vera denna eftermiddag. Destinationen är Butteriks. Soft.
P.S. Jag blir arg när jag har halvdag och ska sluta vid 12, men alla lektioner innan 12 är inställda också. Eller ok, en av två. Men ändå.
P.S. Nr.2. Hatten av för SL som trots denna kyla lyckats hålla pendeltågen i rull (kan man säga att ett tåg rullar?) enligt tidtabellen (?!), vad hände liksom?