Jag är så mätt just nu att hälften vore nog. Varför uttrycker man sig så egentligen? Hälften är ju nästan aldrig nog. Eller alltså, hälften är ju bättre än ingenting men man tar ju liksom inte ett halvfullt glas hellre än ett fullt. Det finns en anledning till att uttrycket lyder "man kan inte både äta kakan och ha kvar den" och inte "man kan inte både äta kakan och ge bort hälften" för om valet skulle vara så lätt skulle vi inte behöva ett catchigt uttryck för att tydlig göra den sortens situationer.
Det jag försöker säga är att när man är något så mycket att hälften vore nog så kanske man ska ta och fundera på om man verkligen är beredd att offra 50% av den känslan man har. Det verkar ju korkat.
Så jag ber om ursäkt och ska omformulera mig. Jag är så mätt att om jag skulle vilja dela med mig av hälften av min mätthet så skulle nog någon annan också bli mätt.